Kategoriarkiv: Skrivteknik

Språket. Det unika språket är det som får en roman att glöda i all evighet. Amen!

Standard

I am back! Efter ett halvår utan inlägg är det dags att skaka liv i min blogg igen. Och den här gången ska det handla om språket. Varje år drunknar jag i nyutkommen barnlitteratur. Men jag gör det med ett leende på läpparna. För visst är det härligt med alla dessa högar av berättelser. Och visst är det positivt att så många nya författare och små förlag slår sig in på barnboksmarknaden.

Just nu intensivläser jag böcker för åldersgruppen 6-12 år, både gammalt och nytt och allra helst vill jag hitta böcker som jag inte glömmer bort så fort jag läst ut dem. Jag vill hitta böcker som ger mig ett bestående minne. Som ger mig nya insikter eller som bär på ett språk som glöder och känns unikt. Just bokens språk är så viktigt. Om språket är tafatt, alltför beskrivande, klumpigt och färglöst. Om det inte lever och pulserar. Ja, då spelar det ingen roll hur spännande eller bra själva historien är. Boken blir varken bra eller intressant. Det är språket som ger boken liv och gör den till en litterär upplevelse.

Tyvärr är det alltför sällan jag stöter på sådana språksprakande böcker. Men de finns. Och när jag hittar dem blir jag alltid så ”innibaljan” (min farmors uttryck) glad. Som när jag slår upp böcker av författarna Lotta Olsson, Erik Magntorn och Lena Sjöberg och njuter av deras säkra rimlekar. Eller då jag läser en bok av Kate DiCamillo, Michael Ende eller Cornelia Funke och får kliva in i deras magiska fantasivärldar målade med ett sagoskimrande språk. Eller då jag möter David Almond och Rebecka Åhlunds språk, så underbart kärvt, inte ett ord för mycket. Eller Michael Morpurgos ord som sveper över sidorna lik en lätt bris. Eller då jag läser Katarina Genars eftertänksamma språk som lyckas skapa en gåtfull stämning. Eller varför inte vår egen Barbro Lindgrens egensinniga ordbyggen, som inte liknar något annat. Bäst tycker jag om den lilla underbara bilderboken ”Sagan om den lilla farbrorn.” Det är det poetiska språket som gör att jag känner tyngden i den lilla farbrorns sorg och ensamhet och glädjen då han finner en vän som aldrig sviker. Det är tårar och skratt, målade i ord. Helt underbart!

Ja, vad tycker ni själva? Vilken av alla tusentals böcker får er att språkrysa så där härligt? Eller tycker ni att språket inte alls är viktigt i en bok?

En bra första mening och jag är fast

Standard

Jag är barnsligt förtjust i romaners första mening. Det är klart att den första meningen inte per automatik avgör om boken är bra eller dålig, men en stark inledning som kastar läsaren rakt in i handlingen, som kittlar nyfikenheten eller på annat sätt berör, gör att läslusten tänder till direkt.

Vad sägs om de här rafflande, kryptiska och intressanta inledningarna:

  • Idag dog mamma. Eller kanske i går; jag vet inte (Albert Camus i ”Främlingen”).
  • Döden sover alltid utomhus, men den har nycklar till alla hus (Björn Ranelid i ”Bär ditt barn som den sista droppen vatten”).
  • När Daniel fick brevet trodde han först att det kom från Helvetet (Marie Hermanson i ”Himmelsdalen”).
  • En tid efter det att han hade yttrat ordet paus blev jag galen och hamnade på sjukhus (Siri Hustvedt i ”Sommaren utan män”).
  • En dag under den kalla julimånaden 2002 högg en man som hette José Paulo upp ett hål i ett ruttet golv (Henning Mankell i ”Minnet av en smutsig ängel”).
  • Det finns ingen början och det finns inget slut. Jag vet det nu (Carl-Johan Vallgren i ”Havsmannen”).

Efter dessa meningar är åtminstone jag fast och vill inget heller än att läsa vidare. Och samtliga böcker håller det första meningen lovar; de är välskrivna, de överraskar mig och de handlar egentligen om en enda sak: att vara människa i en komplex och tvetydig värld.

Även i barn- och ungdomsböckerna vimlar det av spännande inledningar. Hör bara:

  • Ingen visste vart familjen som bott i huset tidigare tagit vägen (Kristina Ohlsson i ”Glasbarnet”).
  • Det bränner till i handen och när Dan lyfter upp den rinner något varmt nerför armen. Blod! (Maj Bylock i ”Solstenen”).
  • Jag heter Cally Louise Fisher och jag har inte sagt ett ord på trettioen dagar (Sarah Lean i ”Hemlös”).
  • I en mörklagd industristad smyger någon hit och dit i gränderna tills han hittar rätt ytterdörr och knölar in ett paket i brevinkastet (Chris Mould i ”Amiralens arvinge; hemligheten på Crampton Rock”).
  • Jaha? sa Tom bryskt när han öppnade ytterdörren. Och vad vill ni då? (Michelle Magorian i ”God natt Mister Tom”).
  • Graven som Lin hade grävt åt sin vän låg i lä för vinden (Tone Almhjell i ”Törnrosens nyckel”).
  • När Angel hörde det först skriket stod hon vid diskbänken och diskade upp efter kvällsmaten (Katherine Paterson i ”Stjärnkikaren”).
  • I mörkret fanns en hand, och handen höll en kniv (Neil Gaiman i ”Kyrkogårdsboken”).
  • Det var sommaren när Rosemary Bliss fyllde tio som hon såg sin mamma hälla en blixt i en bunke med smet och förstod, utan minsta tvivel, att hennes föräldrar bakade magiska kakor i familjen Bliss bageri (Kathryn Littlewood i ”Familjen Bliss magiska bageri”).
  • Det börjar och slutar med kniven (David Almond i ”Svarta vingar”).

Självklart vill jag veta vad som ska hända efter dessa första meningar. För vad döljer det övergivna huset egentligen? Varför har Cally inte sagt ett ord på trettioen dagar? Vad är det för mystiskt paket som knölas in i brevinkastet? Varför är Tom så brysk och vem står bakom ytterdörren? Vilkens grav är det som Lin grävt? Vilkens hand är det som håller i en kniv i mörkret? Och varför bakar Rosemarys mamma magiska kakor?

Jag läser och bläddrar ivrigt vidare. Jag vill ju veta hur det går. Och under läsningen blir jag inte besviken en enda gång.

Hur är det med er? Har ni några ”favoritbörjor”?

I så fall vilka?

Vad handlar boken om?

Standard

Mina vänner frågar mig vad min bok handlar om och jag berättar så gott jag kan. Jag berättar om det viktigaste i handlingen och varför jag vill skriva om det jag just skriver om.

Det är inte särskilt svårt att berätta vad boken handlar om. Jag har ju levt med min text ganska länge nu. Men sedan blir jag osäker. För vad handlar min bok egentligen om?

När jag ställer den frågan till mig själv så dyker två begrepp upp i min för tillfället kaotiska hjärna. Det är två begrepp som vi tvistat rätt mycket om på en av mina skrivarkurser. Det handlar om att boken antingen är handlingsdriven eller persondriven. Det vill säga antingen är det händelseförloppet som driver berättelsen vidare mot sista sidan (till exempel ett mysterium som ska lösas) eller så är det huvudpersonens inre utveckling som är motorn i berättelsen, det vill säga romankaraktärens (karaktärernas) psykologiska väg till insikt. Från konflikt till insikt så att säga.

Deckare, spänningsromaner och bästsäljare är ofta handlingsdrivna berättelser. Det är inte de berättelserna som i första hand föräras prestigefulla priser. Istället är det böcker med en personorienterad intrig som får Nobelpris, ALMA priset eller Augustpriset. De persondrivna berättelserna anses nämligen vara mer djupgående och mer språkligt sofistikerade eller utvecklande än de handlingsdrivna romanerna.

Nu funderar jag förstås på vilken typ av berättelse jag själv skriver på just nu. Och jag tänker: Kan det inte vara så att en berättelse har två motorer; både en handlings- och en persondriven story? I min berättelse ”Spindelstenen” utvecklas huvudpersonen. Läsaren får följa hennes inre resa och jag hoppas att läsaren anser att huvudpersonen utvecklas under resans gång.

Men fråga är om det är hennes inre utveckling som är huvuddrivkraften i berättelsen. Jag funderar och säger nog NEJ (tyvärr!). Det är nog den spännande handlingen som trots allt är motorn (även om jag bestämt hävdar att min berättelse även har en liten hjälpmotor som drivs av ett karaktärsdjup).

Så, ja min berättelse får nog klassas som handlingsdriven och därmed avsäger jag mig alla framtida litterära priser. När boken väl ges ut vill säga.

Hur är det med din egen berättelse? Är den handlingsdriven eller karaktärsdriven eller är det något du absolut inte har tänkt på ?

Att föda den där optimala romanidén

Standard

Alla romaner börjar med en idé. Vad som triggar igång idén har förstås inget givet och allmänt svar. Om det är du som ska skriva romanen med stort R kan romanidén bestå av en speciell händelse som gjort dig ilsken. Eller du kanske vill ge det lilla barnet i dig upprättelse genom att skriva om en händelse i din barndomen som betytt mycket för dig och som du tror skulle intressera även andra. Du vill kanske gestalta en orättvisa som gnagt i dig under lång tid. Du kanske brinner för en fråga du vill få svar på. Eller så vill du helt enkel underhålla för stunden, utan att ha något djupare budskap i bakhuvudet.

Själv tänker jag mer allmängiltigt. Det kanske beror på att de barn- och ungdomsböcker som betytt mest för mig är sådana som berör just allmängiltiga frågor som: Vad är ondska? Kärlek? Svek? Rädsla? Böcker som gestaltat dessa ämnen har skrivits av författare som Philip Pullman, Kate DiCamillo, Michael Ende, Katherine Paterson och svenska författare som Peter Pohl, Per Nilsson och Mårten Sandén. Författare jag inspireras av och som är mina förebilder. För förebilder tycker jag att alla blivande författare ska ha.

Idén till mitt eget manus ”Spindelstenen” handlar mycket om mitt stora historieintresse. Jag vill skriva om en tid som flytt (bronsåldern), med en stark flicka i huvudrollen och vad som händer henne när hon mister sina nära och kära och sin frihet.

Men håller idén för en hel roman? Är idén tillräckligt intressant för att förlag ska vilja ge ut boken och läsare vilja läsa den? Är idén tillräckligt unik? Eller kommer förlagsredaktörerna att sucka djupt och konstatera: Inte ett till manus som handlar om drakar, vampyrer, trollkarlar eller vad det nu kan vara för tema som återkommer om och om igen i förlagens spontanmanushögar.

Är idén för spretig och inte riktigt genomarbetad? Tror du på din idé? Kan din boks budskap sammanfattas med en eller några få meningar? Och på så sätt vara helgjuten. Har idén ett allmänintresse eller är den för privat?

Ja, det finns mycket att grubbla på vad gäller en romanidé. Men det viktiga är nog att skriva om det man själv är fascinerad av och som bara måste få bli berättat.

Hur får du själv dina manusidéer? Hur viktigt är det att du har en klar idé innan du börjar skriva på ditt manus? Jag är nyfiken, så kommentera gärna. Då blir jag glad 🙂