Kategoriarkiv: Recensioner

Två små deckarpärlor för de yngsta barnen

Standard

 

IMG_3852

Ulf Nilsson är en av våra stora författare som skrivit hur många böcker som helst och för många olika åldrar; främst bilderböcker, pekböcker, högläsningsböcker för yngre barn och deckare för mellanåldern. Vem minns inte den finstämda bilderboken ”Adjö, herr Muffin” som belönades med Augustpriset och den sympatiska bilderboken ”Mössens brandkår” (som nu finns i nytryck) eller hans existentiella högläsningsbok ”Ost till alla möss.” Så läsvärd!

Nu har han skrivit en fin liten småbarnsdeckare i samarbete med den danska illustratören Gitte Spee. Resultatet är bara så bra. Boken heter ”Det första fallet” och är den första delen i en planerad bokserie om Kommissarie Gordon. Gordon är en sympatisk, tålmodig och lönnfet padda som älskar sina kakor, att tänka och att stämpla. Han är en berömd detektiv i sin skog och i den här boken får han även hjälp av en polisassistent, den snabbfotade lilla listiga musen Paddy. Tillsammans löser de ett knivigt fall. En nöttjuv härjar nämligen i skogen. Vem kan det vara?

Det här är en finstämd liten pusseldeckare som barn på lågstadiet kan läsa själva. Men allra bäst passar nog boken som högläsningsbok, både för förskolebarn och äldre barn. Tempot är behagligt långsamt. Det är ingen actionbok jag läser. Inget skrämmande händer. Spänningen byggs upp på ett mer eftertänksamt sätt och med en humoristisk knorr. Kapitlen är korta och satta med underbara små rubriker som, Kapitel ett: Nötter stulna. Alla misstänkte. Kapitel två: Bevakning av hålet. Inget händer. Jo! Kapitel nio: En tjuv får sitta i fängelse. En stund. Och som alltid i Ulf Nilssons böcker finns det ett socialt patos inbakad i historien. En sensmoral som aldrig känns påklistrad, då den så fint och obemärkt smyger sig in i historien och skapar något mer bestående än bara ett litet deckaräventyr.

Och så får jag inte glömma att säga några ord om bilderna som så fint samspelar med berättelsen. Ömsinta små akvareller förstärker både djurens karaktärsdrag och berättelsens finurliga små händelser. Det kan inte bli bättre!

 

En annan liten deckarpärla för de yngsta barnen är Åsa Roséns Eldslukarmysteriet. Den ingår i en serie som heter Cirkus Caramba. Huvudkaraktärerna i boken är tre; den snälla men trögtänkta cirkusdirektören Caramba och hans medhjälpare, den glasögon- och kepsprydda lilla husmusen Hubert som är den smarta av dem två. Samt den udda karaktären eldslukerskan Cayenne, en tuff, svartklädd, snusande, ilsken och tatuerad tjej som inte är att leka med. Någon har stulit Cayennes magiska eldutrustning och de misstänkta är fyra personer; brandmannen Bengtsson, en jonglör, clownen Pekka och Cayennes beundrare den ”fyrkantiga” matematikläraren Per-Ragnar. Alla har sina skäl att stjäla. Frågan är bara vem som är den skyldige?

Även den här boken är en klassisk pusseldeckare, men med lite högre tempo. Det som gör boken läsvärd är dels intrigen som är lagom finurlig att lista ut för en läsande åtta eller nioåring, dels karaktärerna som visserligen är arketyper, men ack så sköna typer. Och jag gillar humorn i dialogerna. Det är inte alla barndeckare som bjuder läsaren på lite skratt samtidigt som mysteriet ska lösas. De svart-vita illustrationerna bidrar till extra läsglädje.

Nu har även bok nummer två i serien kommit ut och heter Vampyrmysteriet. Den ska jag slänga mig över så fort jag får möjlighet och rekommendera till läsglada barn.

 

Som om jag vore något mycket dyrbart

Standard
Som om jag vore något mycket dyrbart

Berättarjaget i den här välskrivna boken av debutanten Terri-Lynne Waldvik heter Sunn. Hon är 11 år och bor med sin mamma och pappa på Sorgenfrigatan i en liten stad i Sverige. Berättelsen börjar drastiskt. Sunn dras med i en mobbningslek som urartar. Det är Klara och hennes gäng som en dag trakasserar en äldre man som heter Gilbert, men kallas Tokgubben. Han är en udda gestalt; gråklädd, vanvårdad, folkskygg och barnilsken.

Klara manar sina kompisar att göra allt värre saker. Och ingen vågar annat än lyda henne. De skriker glåpord efter Gilbert, de härmar hans gång, de sätter sig på honom och smetar in hans kläder i lera, de slår och sparkar honom. Attackerna blir allt värre. Alla hetsar varandra. Även Sunn gör som alla andra. Men det är ändå hon som stoppar misshandeln då Gilbert ligger blodig på marken, stilla och grå som en sten.

Sunn kan inte glömma det hon gjort. Hon känner skuld, men vågar inte berätta om händelsen för sin mamma och pappa. Inte ens för sin älskade mormor vågar hon berätta. För tänk om de slutar att älska henne då! Hon bryter kontakten med Klara och hennes gäng och vill på något sätt gottgöra Gilbert. En dag ser hon att Gilbert går på vägen och gråter. Varför är han ledsen?  Sunn bestämmer sig för att ta reda på så mycket som möjligt om honom och det är då hon möter den stora och tunga sorg som han bär på. Och hon konfronteras samtidigt med sin egen sorg och sin pappas och får både brottas med och besegra de mörka känslor som ibland lägger tjuvben på den lycka man vill uppleva i sitt liv.

Det var länge sedan jag läste en bok som berör mig så starkt som den här boken. Det är en varm berättelse med ett stundvis poetiskt språk. Berättarjaget Sunn känns trovärdig och vi kommer henne nära framförallt genom hennes tankar och genom den fina relation hon har med sin mormor. Men också genom hennes trevande försök att förstå och närma sig ”tokgubben” Gilbert.

Det här är en berättelse om rädsla, sorg, mod och vänskap. Bäst passar den som högläsningsbok, då den rymmer så många viktiga ämnen att diskutera. Men den rekommenderas även till läsvana barn i tio till tolvårsåldern.

http://www.adlibris.com/se/bok/som-om-jag-vore-nagot-mycket-dyrbart-9789186391133