Månadsarkiv: augusti 2014

Två små deckarpärlor för de yngsta barnen

Standard

 

IMG_3852

Ulf Nilsson är en av våra stora författare som skrivit hur många böcker som helst och för många olika åldrar; främst bilderböcker, pekböcker, högläsningsböcker för yngre barn och deckare för mellanåldern. Vem minns inte den finstämda bilderboken ”Adjö, herr Muffin” som belönades med Augustpriset och den sympatiska bilderboken ”Mössens brandkår” (som nu finns i nytryck) eller hans existentiella högläsningsbok ”Ost till alla möss.” Så läsvärd!

Nu har han skrivit en fin liten småbarnsdeckare i samarbete med den danska illustratören Gitte Spee. Resultatet är bara så bra. Boken heter ”Det första fallet” och är den första delen i en planerad bokserie om Kommissarie Gordon. Gordon är en sympatisk, tålmodig och lönnfet padda som älskar sina kakor, att tänka och att stämpla. Han är en berömd detektiv i sin skog och i den här boken får han även hjälp av en polisassistent, den snabbfotade lilla listiga musen Paddy. Tillsammans löser de ett knivigt fall. En nöttjuv härjar nämligen i skogen. Vem kan det vara?

Det här är en finstämd liten pusseldeckare som barn på lågstadiet kan läsa själva. Men allra bäst passar nog boken som högläsningsbok, både för förskolebarn och äldre barn. Tempot är behagligt långsamt. Det är ingen actionbok jag läser. Inget skrämmande händer. Spänningen byggs upp på ett mer eftertänksamt sätt och med en humoristisk knorr. Kapitlen är korta och satta med underbara små rubriker som, Kapitel ett: Nötter stulna. Alla misstänkte. Kapitel två: Bevakning av hålet. Inget händer. Jo! Kapitel nio: En tjuv får sitta i fängelse. En stund. Och som alltid i Ulf Nilssons böcker finns det ett socialt patos inbakad i historien. En sensmoral som aldrig känns påklistrad, då den så fint och obemärkt smyger sig in i historien och skapar något mer bestående än bara ett litet deckaräventyr.

Och så får jag inte glömma att säga några ord om bilderna som så fint samspelar med berättelsen. Ömsinta små akvareller förstärker både djurens karaktärsdrag och berättelsens finurliga små händelser. Det kan inte bli bättre!

 

En annan liten deckarpärla för de yngsta barnen är Åsa Roséns Eldslukarmysteriet. Den ingår i en serie som heter Cirkus Caramba. Huvudkaraktärerna i boken är tre; den snälla men trögtänkta cirkusdirektören Caramba och hans medhjälpare, den glasögon- och kepsprydda lilla husmusen Hubert som är den smarta av dem två. Samt den udda karaktären eldslukerskan Cayenne, en tuff, svartklädd, snusande, ilsken och tatuerad tjej som inte är att leka med. Någon har stulit Cayennes magiska eldutrustning och de misstänkta är fyra personer; brandmannen Bengtsson, en jonglör, clownen Pekka och Cayennes beundrare den ”fyrkantiga” matematikläraren Per-Ragnar. Alla har sina skäl att stjäla. Frågan är bara vem som är den skyldige?

Även den här boken är en klassisk pusseldeckare, men med lite högre tempo. Det som gör boken läsvärd är dels intrigen som är lagom finurlig att lista ut för en läsande åtta eller nioåring, dels karaktärerna som visserligen är arketyper, men ack så sköna typer. Och jag gillar humorn i dialogerna. Det är inte alla barndeckare som bjuder läsaren på lite skratt samtidigt som mysteriet ska lösas. De svart-vita illustrationerna bidrar till extra läsglädje.

Nu har även bok nummer två i serien kommit ut och heter Vampyrmysteriet. Den ska jag slänga mig över så fort jag får möjlighet och rekommendera till läsglada barn.

 

Språket. Det unika språket är det som får en roman att glöda i all evighet. Amen!

Standard

I am back! Efter ett halvår utan inlägg är det dags att skaka liv i min blogg igen. Och den här gången ska det handla om språket. Varje år drunknar jag i nyutkommen barnlitteratur. Men jag gör det med ett leende på läpparna. För visst är det härligt med alla dessa högar av berättelser. Och visst är det positivt att så många nya författare och små förlag slår sig in på barnboksmarknaden.

Just nu intensivläser jag böcker för åldersgruppen 6-12 år, både gammalt och nytt och allra helst vill jag hitta böcker som jag inte glömmer bort så fort jag läst ut dem. Jag vill hitta böcker som ger mig ett bestående minne. Som ger mig nya insikter eller som bär på ett språk som glöder och känns unikt. Just bokens språk är så viktigt. Om språket är tafatt, alltför beskrivande, klumpigt och färglöst. Om det inte lever och pulserar. Ja, då spelar det ingen roll hur spännande eller bra själva historien är. Boken blir varken bra eller intressant. Det är språket som ger boken liv och gör den till en litterär upplevelse.

Tyvärr är det alltför sällan jag stöter på sådana språksprakande böcker. Men de finns. Och när jag hittar dem blir jag alltid så ”innibaljan” (min farmors uttryck) glad. Som när jag slår upp böcker av författarna Lotta Olsson, Erik Magntorn och Lena Sjöberg och njuter av deras säkra rimlekar. Eller då jag läser en bok av Kate DiCamillo, Michael Ende eller Cornelia Funke och får kliva in i deras magiska fantasivärldar målade med ett sagoskimrande språk. Eller då jag möter David Almond och Rebecka Åhlunds språk, så underbart kärvt, inte ett ord för mycket. Eller Michael Morpurgos ord som sveper över sidorna lik en lätt bris. Eller då jag läser Katarina Genars eftertänksamma språk som lyckas skapa en gåtfull stämning. Eller varför inte vår egen Barbro Lindgrens egensinniga ordbyggen, som inte liknar något annat. Bäst tycker jag om den lilla underbara bilderboken ”Sagan om den lilla farbrorn.” Det är det poetiska språket som gör att jag känner tyngden i den lilla farbrorns sorg och ensamhet och glädjen då han finner en vän som aldrig sviker. Det är tårar och skratt, målade i ord. Helt underbart!

Ja, vad tycker ni själva? Vilken av alla tusentals böcker får er att språkrysa så där härligt? Eller tycker ni att språket inte alls är viktigt i en bok?