Månadsarkiv: december 2013

En bra första mening och jag är fast

Standard

Jag är barnsligt förtjust i romaners första mening. Det är klart att den första meningen inte per automatik avgör om boken är bra eller dålig, men en stark inledning som kastar läsaren rakt in i handlingen, som kittlar nyfikenheten eller på annat sätt berör, gör att läslusten tänder till direkt.

Vad sägs om de här rafflande, kryptiska och intressanta inledningarna:

  • Idag dog mamma. Eller kanske i går; jag vet inte (Albert Camus i ”Främlingen”).
  • Döden sover alltid utomhus, men den har nycklar till alla hus (Björn Ranelid i ”Bär ditt barn som den sista droppen vatten”).
  • När Daniel fick brevet trodde han först att det kom från Helvetet (Marie Hermanson i ”Himmelsdalen”).
  • En tid efter det att han hade yttrat ordet paus blev jag galen och hamnade på sjukhus (Siri Hustvedt i ”Sommaren utan män”).
  • En dag under den kalla julimånaden 2002 högg en man som hette José Paulo upp ett hål i ett ruttet golv (Henning Mankell i ”Minnet av en smutsig ängel”).
  • Det finns ingen början och det finns inget slut. Jag vet det nu (Carl-Johan Vallgren i ”Havsmannen”).

Efter dessa meningar är åtminstone jag fast och vill inget heller än att läsa vidare. Och samtliga böcker håller det första meningen lovar; de är välskrivna, de överraskar mig och de handlar egentligen om en enda sak: att vara människa i en komplex och tvetydig värld.

Även i barn- och ungdomsböckerna vimlar det av spännande inledningar. Hör bara:

  • Ingen visste vart familjen som bott i huset tidigare tagit vägen (Kristina Ohlsson i ”Glasbarnet”).
  • Det bränner till i handen och när Dan lyfter upp den rinner något varmt nerför armen. Blod! (Maj Bylock i ”Solstenen”).
  • Jag heter Cally Louise Fisher och jag har inte sagt ett ord på trettioen dagar (Sarah Lean i ”Hemlös”).
  • I en mörklagd industristad smyger någon hit och dit i gränderna tills han hittar rätt ytterdörr och knölar in ett paket i brevinkastet (Chris Mould i ”Amiralens arvinge; hemligheten på Crampton Rock”).
  • Jaha? sa Tom bryskt när han öppnade ytterdörren. Och vad vill ni då? (Michelle Magorian i ”God natt Mister Tom”).
  • Graven som Lin hade grävt åt sin vän låg i lä för vinden (Tone Almhjell i ”Törnrosens nyckel”).
  • När Angel hörde det först skriket stod hon vid diskbänken och diskade upp efter kvällsmaten (Katherine Paterson i ”Stjärnkikaren”).
  • I mörkret fanns en hand, och handen höll en kniv (Neil Gaiman i ”Kyrkogårdsboken”).
  • Det var sommaren när Rosemary Bliss fyllde tio som hon såg sin mamma hälla en blixt i en bunke med smet och förstod, utan minsta tvivel, att hennes föräldrar bakade magiska kakor i familjen Bliss bageri (Kathryn Littlewood i ”Familjen Bliss magiska bageri”).
  • Det börjar och slutar med kniven (David Almond i ”Svarta vingar”).

Självklart vill jag veta vad som ska hända efter dessa första meningar. För vad döljer det övergivna huset egentligen? Varför har Cally inte sagt ett ord på trettioen dagar? Vad är det för mystiskt paket som knölas in i brevinkastet? Varför är Tom så brysk och vem står bakom ytterdörren? Vilkens grav är det som Lin grävt? Vilkens hand är det som håller i en kniv i mörkret? Och varför bakar Rosemarys mamma magiska kakor?

Jag läser och bläddrar ivrigt vidare. Jag vill ju veta hur det går. Och under läsningen blir jag inte besviken en enda gång.

Hur är det med er? Har ni några ”favoritbörjor”?

I så fall vilka?