Månadsarkiv: november 2013

Varför skriver du på en historisk barnroman? Såna säljer ju inte!

Standard

Historiska barnromaner är inte särskilt populära. Annat är det med  historiska romaner för vuxna. De har alltid varit populära. På många bibliotek har de egna genrehyllor och lånas flitigt. Och förlagen ger ständigt ut högar med historiska romaner som får stort utrymme i media. Intresset för dessa romaner tycks lik kokbokstrenden aldrig sina. Populära svenska författare som i år kommit ut med nya böcker är bland annat: Jan Guillou, Bodil Mårtensson, Therese Söderlind, Elisabet Nemert och Vibeke Olsson.

Men historiska barnromaner mår inte lika bra. De hamnar ofta på bibliotekshyllan ”Förr i tiden” (genre) och från den hyllan lånas det inte många böcker (undantag lärare som lånar). Istället är det genrer som deckare, fantasy, humor och skräck som är populära. I Svenska barnboksinstitutets Bokprovning (2012) nämns inte ens historiska barnromaner och det är få förlag som vågar satsa på genren.

Nu är det säkert en del av er som protesterar. För hur är det till exempel med den historiska barnboksförfattaren Michelle Paver? Hon som är skapare till den omåttligt populära serien Vargbröder, som har sålt i flera miljoner exemplar till mer än trettio länder. Hon är väl populär så det räcker? Sant, men hennes böcker är inte i första hand historiska berättelser från stenåldern, utan fantasyberättelser som utspelar sig på stenåldern. Serien Vargbröder (fem böcker) marknadsförs också som fantasy och står även på bibliotekens fantasyhyllor, där ivriga barnhänder gärna håller till.

Att historiska barnromaner lever en tynande tillvaro i Sverige tror jag beror på att de anses lite tråkiga av barnen själva. Historiska berättelser, även om de är fyllda av äventyr och spännande livsöden, förknippas gärna med skolan. Och hur kul är det? Och än värre är det med historiska barnromaner som utspelar sig före år 1900 eller till och med på forntiden, vilken min berättelse Spindelstenen gör.

Så varför skriver jag då på en historisk äventyrsberättelse? Vill jag inte bli läst? Är jag så dum att jag väljer en genre som få förlag vill ta i med tång?

Svaret är väl att jag älskar historia och räknar med en förändring. Det borde vara dags för lite historisk glädjehysteri nu. Det tycker i alla fall jag. Och när jag omvärldsspanar ser jag trots allt några glädjetecken: årets julkalender handlar om stenåldern (okej, inte särskilt historiskt pålitlig serie, mer humor än historia så att säga, men ändå), den gamla fina historiska Trälserien av Sven Wernström har getts ut på nytt i år och den välkände Lasse Maja författaren Martin Widmark fortsätter med sin serie om vikingatiden. Den första boken heter Hövdingens bägare. Och ja, jag spanar vidare, skriver och hoppas på bättre tider.

Höstmörker, hett te, kardemummakaka och Hitchcock

Standard
Höstmörker, hett te, kardemummakaka och Hitchcock

Ingen bok så långt ögat når. Idag har jag varken läst eller skrivit. Bara pysslat i huset. Och ikväll efter middag blir det mera ”gött” att stoppa i magen: Hett te, nybakad kardemummakaka och lite skräck på det. Det är ju trots allt november och mörkare än i graven.

Ha en fin söndag kväll!

Döden i bilderböcker

Standard

Allhelgonahelg. Hundratals ljus brinner på kyrkogårdarna och påminner mig om alla nära och kära som inte längre lever, men som ändå på något sätt finns inom mig. Överhuvudtaget är det här en tid då jag ofta tänker på döden.

I år har det kommit en hel del bilderböcker som handlar om just döden. Några av dem tycker jag särskilt mycket om. De är alla välskrivna och finstämda och alldeles utmärkta att läsa för barnen. Inget ämne är svårt nog att ta upp med förskolebarn om det görs med varsam hand och med goda berättelser.

Annas himmel är skriven av den spännande illustratören och författaren Stian Hole. Annas mamma har dött och tillsammans med sin pappa pratar Anna om sin döda mamma. Vart är mamma nu? Vad gör hon nu? Anna och hennes pappa fantiserar tillsammans. Gamla minnen blandas med nya funderingar och till slut känns det trots allt lite bättre inuti Anna.

Det här är en finstämd bok med säregna bilder à la Hole.

Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta (underbar titel) av Grethe Rottböll. Och med fina illustrationer av Emma Virke. Jon pappa har dött och Jon är så ledsen att det känns som om det har gått hål i hjärtat. Det är svårt att leva med ett hål i hjärtat. Det är svårt att förstå att pappa är död. Hålet inuti Jon är dessutom svart, så långt ifrån det färgrika och pulserande livet. Ska Jon kunna laga såret i sitt hjärta? Ska det kunna bli helt igen?

Det här är en vacker och sorglig bok som på barnets nivå och med en varsam text tar upp det allra svåraste – att mista en förälder. Och den slutar så trösterikt. För Jon förstår att Jon alltid kommer att vara pappas Jon. För pappa finns i Jons minne och ingen kan ta hans pappa ifrån honom. Inte ens döden. Berättelsen är så vacker att jag gråter lite när jag läser.

När pappas farmor dog av Farzad Farzaneh och Viktor Gårdsäter är så ovanligt som en fotografisk bilderbok om döden. Franks pappas farmor har dött och Frank och hans pappa ger sig iväg till farmors lägenhet. På vägen dit stannar de till på olika platser som betytt mycket för pappa då han var barn. De leker och de samtalar om livet och döden och om att bli gammal. Till slut kommer de fram till farmors lägenhet, där alla saker och minnen finns kvar fast farmor är död.

Det här är ett ömt far och sonporträtt med foton som håller hög konstnärlig kvalitet.

Större än en dröm av författaren Jef Aerts och illustratören Marit Törnqvist. Det här är årets bilderboksfavorit. Bilderna är så finstämda och texten poetisk och filosofisk. Boken handlar om en pojke som längtar efter sin storasyster som dog innan han föddes. Men han vet ändå hur hon ser ut, för han har ett fotografi av henne. En natt står hon plötsligt vid hans säng och tillsammans ger de sig ut på äventyr i natten. På morgonen när han vaknar är hon borta. Men han vet att hon på något sätt finns och att hon är större än hans dröm och längtan.

Det här är en bok jag genast köpte på årets bokmässa och som jag läst många gånger. För den poetiska textens skull och för att jag verkligen älskar Marit Törnqvists bilder. Boken är också en riktig allåldersbok, den passar alla, barn som vuxen.

Råttornas själar av författaren Bengt-Erik Engholm och illustratören Sara Gimbergsson är en annan barnfilosofisk pärla till bilderbok. Den tar upp döden på ett mer jordfast och konkret sätt. Berättarjaget är en ensam pojke som tänker mycket. Pojken har en hemlighet. Han plockar loss de döda råttorna från hans pappas råttfälla för att sedan begrava dem så att deras råttsjälar ska komma till himlen. Han gör små kors av glasspinnar. Då berättelsen börjar har han ställt i ordning 22 små råttgravar under en syrenbuske och ska just begrava ytterligare tre råttor. Men då dyker det upp en flicka som han aldrig tidigare sett. Hon heter Britta och blir hans vän. Tillsammans undersöker och samtalar de om döden genom råttornas öden.

Det här är en fin berättelse om vänskap och om barns konkreta närmande till den stora gåtan om vad livet och döden innebär.

Och nu till vad alla dessa fina böcker har gemensamt (det tycker åtminstone jag):
Ett underbart språk
Ett barnperspektiv på riktigt
Bilder som lever sitt eget liv
och så det bästa:
Döden har huvudrollen och blir aldrig skrämmande för i berättelserna bor det stor tröst, kärlek och en gnutta humor.

Vad handlar boken om?

Standard

Mina vänner frågar mig vad min bok handlar om och jag berättar så gott jag kan. Jag berättar om det viktigaste i handlingen och varför jag vill skriva om det jag just skriver om.

Det är inte särskilt svårt att berätta vad boken handlar om. Jag har ju levt med min text ganska länge nu. Men sedan blir jag osäker. För vad handlar min bok egentligen om?

När jag ställer den frågan till mig själv så dyker två begrepp upp i min för tillfället kaotiska hjärna. Det är två begrepp som vi tvistat rätt mycket om på en av mina skrivarkurser. Det handlar om att boken antingen är handlingsdriven eller persondriven. Det vill säga antingen är det händelseförloppet som driver berättelsen vidare mot sista sidan (till exempel ett mysterium som ska lösas) eller så är det huvudpersonens inre utveckling som är motorn i berättelsen, det vill säga romankaraktärens (karaktärernas) psykologiska väg till insikt. Från konflikt till insikt så att säga.

Deckare, spänningsromaner och bästsäljare är ofta handlingsdrivna berättelser. Det är inte de berättelserna som i första hand föräras prestigefulla priser. Istället är det böcker med en personorienterad intrig som får Nobelpris, ALMA priset eller Augustpriset. De persondrivna berättelserna anses nämligen vara mer djupgående och mer språkligt sofistikerade eller utvecklande än de handlingsdrivna romanerna.

Nu funderar jag förstås på vilken typ av berättelse jag själv skriver på just nu. Och jag tänker: Kan det inte vara så att en berättelse har två motorer; både en handlings- och en persondriven story? I min berättelse ”Spindelstenen” utvecklas huvudpersonen. Läsaren får följa hennes inre resa och jag hoppas att läsaren anser att huvudpersonen utvecklas under resans gång.

Men fråga är om det är hennes inre utveckling som är huvuddrivkraften i berättelsen. Jag funderar och säger nog NEJ (tyvärr!). Det är nog den spännande handlingen som trots allt är motorn (även om jag bestämt hävdar att min berättelse även har en liten hjälpmotor som drivs av ett karaktärsdjup).

Så, ja min berättelse får nog klassas som handlingsdriven och därmed avsäger jag mig alla framtida litterära priser. När boken väl ges ut vill säga.

Hur är det med din egen berättelse? Är den handlingsdriven eller karaktärsdriven eller är det något du absolut inte har tänkt på ?

När barnen själva får välja

Standard

Ja, då väljer de boken Glasbarnen av Kristina Ohlsson. Det är barnjuryn som i år har utsett just den boken till vinnare av Barnens Romanpris. Och barnen, de består av fem sjätteklassare i Gävle som själva har skrivit motiveringen (bästa barnbok 9-12 år). Den lyder så här:

Glasbarnen är en läskigt kuslig spökhistoria för alla som älskar att bli skrämda. Språket har fina detaljer och är nästan lite vuxet. En spännande ”alla-bok” för barn och vuxna från nio år och uppåt. Rekommenderas ej för kvällsläsning.”

glasbarnen-Framsida-224x300 435151_jpg_2460729c

Foto: Thron Ullberg, Lilla Piratförlaget

Jag är inte förvånad att just Glasbarnen fick priset. Barn i mellanåldern älskar att läsa spännande böcker i genren rysare och spökböcker.Just sådana böcker (gärna lagom läskiga och mysrysiga) lånas ofta ut på biblioteken och mängden spökböcker, skräck och rysare som ges ut på förlagen i år är ovanligt stor.

Glasbarnen är en spännande bok. Tempot är högt och intrigen skickligt uppbyggd. Och det förvånar inte, då Kristina Ohlsson är en etablerad deckarförfattare med stor internationell framgång. Det här är dock hennes allra första barnbok. Nästa år kommer en fortsättning på Glasbarnen. Den heter Silverpojken.

På Sveriges Radios hemsida kan du lyssna på ett program om just Barnens Romanpris (priset är inrättat av Sveriges Radio och Utbildningsradion i syfte att främja barns läsning). I programmet intervjuas Kristina Ohlsson. Hon berättar om sitt skrivande och vilka favoritförfattare hon själv hade som barn. Skillnaden mellan att skriva för barn och vuxna tar hon också upp. Mycket intressant! Så lyssna gärna!