Två små deckarpärlor för de yngsta barnen

Standard

 

IMG_3852

Ulf Nilsson är en av våra stora författare som skrivit hur många böcker som helst och för många olika åldrar; främst bilderböcker, pekböcker, högläsningsböcker för yngre barn och deckare för mellanåldern. Vem minns inte den finstämda bilderboken ”Adjö, herr Muffin” som belönades med Augustpriset och den sympatiska bilderboken ”Mössens brandkår” (som nu finns i nytryck) eller hans existentiella högläsningsbok ”Ost till alla möss.” Så läsvärd!

Nu har han skrivit en fin liten småbarnsdeckare i samarbete med den danska illustratören Gitte Spee. Resultatet är bara så bra. Boken heter ”Det första fallet” och är den första delen i en planerad bokserie om Kommissarie Gordon. Gordon är en sympatisk, tålmodig och lönnfet padda som älskar sina kakor, att tänka och att stämpla. Han är en berömd detektiv i sin skog och i den här boken får han även hjälp av en polisassistent, den snabbfotade lilla listiga musen Paddy. Tillsammans löser de ett knivigt fall. En nöttjuv härjar nämligen i skogen. Vem kan det vara?

Det här är en finstämd liten pusseldeckare som barn på lågstadiet kan läsa själva. Men allra bäst passar nog boken som högläsningsbok, både för förskolebarn och äldre barn. Tempot är behagligt långsamt. Det är ingen actionbok jag läser. Inget skrämmande händer. Spänningen byggs upp på ett mer eftertänksamt sätt och med en humoristisk knorr. Kapitlen är korta och satta med underbara små rubriker som, Kapitel ett: Nötter stulna. Alla misstänkte. Kapitel två: Bevakning av hålet. Inget händer. Jo! Kapitel nio: En tjuv får sitta i fängelse. En stund. Och som alltid i Ulf Nilssons böcker finns det ett socialt patos inbakad i historien. En sensmoral som aldrig känns påklistrad, då den så fint och obemärkt smyger sig in i historien och skapar något mer bestående än bara ett litet deckaräventyr.

Och så får jag inte glömma att säga några ord om bilderna som så fint samspelar med berättelsen. Ömsinta små akvareller förstärker både djurens karaktärsdrag och berättelsens finurliga små händelser. Det kan inte bli bättre!

 

En annan liten deckarpärla för de yngsta barnen är Åsa Roséns Eldslukarmysteriet. Den ingår i en serie som heter Cirkus Caramba. Huvudkaraktärerna i boken är tre; den snälla men trögtänkta cirkusdirektören Caramba och hans medhjälpare, den glasögon- och kepsprydda lilla husmusen Hubert som är den smarta av dem två. Samt den udda karaktären eldslukerskan Cayenne, en tuff, svartklädd, snusande, ilsken och tatuerad tjej som inte är att leka med. Någon har stulit Cayennes magiska eldutrustning och de misstänkta är fyra personer; brandmannen Bengtsson, en jonglör, clownen Pekka och Cayennes beundrare den ”fyrkantiga” matematikläraren Per-Ragnar. Alla har sina skäl att stjäla. Frågan är bara vem som är den skyldige?

Även den här boken är en klassisk pusseldeckare, men med lite högre tempo. Det som gör boken läsvärd är dels intrigen som är lagom finurlig att lista ut för en läsande åtta eller nioåring, dels karaktärerna som visserligen är arketyper, men ack så sköna typer. Och jag gillar humorn i dialogerna. Det är inte alla barndeckare som bjuder läsaren på lite skratt samtidigt som mysteriet ska lösas. De svart-vita illustrationerna bidrar till extra läsglädje.

Nu har även bok nummer två i serien kommit ut och heter Vampyrmysteriet. Den ska jag slänga mig över så fort jag får möjlighet och rekommendera till läsglada barn.

 

Språket. Det unika språket är det som får en roman att glöda i all evighet. Amen!

Standard

I am back! Efter ett halvår utan inlägg är det dags att skaka liv i min blogg igen. Och den här gången ska det handla om språket. Varje år drunknar jag i nyutkommen barnlitteratur. Men jag gör det med ett leende på läpparna. För visst är det härligt med alla dessa högar av berättelser. Och visst är det positivt att så många nya författare och små förlag slår sig in på barnboksmarknaden.

Just nu intensivläser jag böcker för åldersgruppen 6-12 år, både gammalt och nytt och allra helst vill jag hitta böcker som jag inte glömmer bort så fort jag läst ut dem. Jag vill hitta böcker som ger mig ett bestående minne. Som ger mig nya insikter eller som bär på ett språk som glöder och känns unikt. Just bokens språk är så viktigt. Om språket är tafatt, alltför beskrivande, klumpigt och färglöst. Om det inte lever och pulserar. Ja, då spelar det ingen roll hur spännande eller bra själva historien är. Boken blir varken bra eller intressant. Det är språket som ger boken liv och gör den till en litterär upplevelse.

Tyvärr är det alltför sällan jag stöter på sådana språksprakande böcker. Men de finns. Och när jag hittar dem blir jag alltid så ”innibaljan” (min farmors uttryck) glad. Som när jag slår upp böcker av författarna Lotta Olsson, Erik Magntorn och Lena Sjöberg och njuter av deras säkra rimlekar. Eller då jag läser en bok av Kate DiCamillo, Michael Ende eller Cornelia Funke och får kliva in i deras magiska fantasivärldar målade med ett sagoskimrande språk. Eller då jag möter David Almond och Rebecka Åhlunds språk, så underbart kärvt, inte ett ord för mycket. Eller Michael Morpurgos ord som sveper över sidorna lik en lätt bris. Eller då jag läser Katarina Genars eftertänksamma språk som lyckas skapa en gåtfull stämning. Eller varför inte vår egen Barbro Lindgrens egensinniga ordbyggen, som inte liknar något annat. Bäst tycker jag om den lilla underbara bilderboken ”Sagan om den lilla farbrorn.” Det är det poetiska språket som gör att jag känner tyngden i den lilla farbrorns sorg och ensamhet och glädjen då han finner en vän som aldrig sviker. Det är tårar och skratt, målade i ord. Helt underbart!

Ja, vad tycker ni själva? Vilken av alla tusentals böcker får er att språkrysa så där härligt? Eller tycker ni att språket inte alls är viktigt i en bok?

En bra första mening och jag är fast

Standard

Jag är barnsligt förtjust i romaners första mening. Det är klart att den första meningen inte per automatik avgör om boken är bra eller dålig, men en stark inledning som kastar läsaren rakt in i handlingen, som kittlar nyfikenheten eller på annat sätt berör, gör att läslusten tänder till direkt.

Vad sägs om de här rafflande, kryptiska och intressanta inledningarna:

  • Idag dog mamma. Eller kanske i går; jag vet inte (Albert Camus i ”Främlingen”).
  • Döden sover alltid utomhus, men den har nycklar till alla hus (Björn Ranelid i ”Bär ditt barn som den sista droppen vatten”).
  • När Daniel fick brevet trodde han först att det kom från Helvetet (Marie Hermanson i ”Himmelsdalen”).
  • En tid efter det att han hade yttrat ordet paus blev jag galen och hamnade på sjukhus (Siri Hustvedt i ”Sommaren utan män”).
  • En dag under den kalla julimånaden 2002 högg en man som hette José Paulo upp ett hål i ett ruttet golv (Henning Mankell i ”Minnet av en smutsig ängel”).
  • Det finns ingen början och det finns inget slut. Jag vet det nu (Carl-Johan Vallgren i ”Havsmannen”).

Efter dessa meningar är åtminstone jag fast och vill inget heller än att läsa vidare. Och samtliga böcker håller det första meningen lovar; de är välskrivna, de överraskar mig och de handlar egentligen om en enda sak: att vara människa i en komplex och tvetydig värld.

Även i barn- och ungdomsböckerna vimlar det av spännande inledningar. Hör bara:

  • Ingen visste vart familjen som bott i huset tidigare tagit vägen (Kristina Ohlsson i ”Glasbarnet”).
  • Det bränner till i handen och när Dan lyfter upp den rinner något varmt nerför armen. Blod! (Maj Bylock i ”Solstenen”).
  • Jag heter Cally Louise Fisher och jag har inte sagt ett ord på trettioen dagar (Sarah Lean i ”Hemlös”).
  • I en mörklagd industristad smyger någon hit och dit i gränderna tills han hittar rätt ytterdörr och knölar in ett paket i brevinkastet (Chris Mould i ”Amiralens arvinge; hemligheten på Crampton Rock”).
  • Jaha? sa Tom bryskt när han öppnade ytterdörren. Och vad vill ni då? (Michelle Magorian i ”God natt Mister Tom”).
  • Graven som Lin hade grävt åt sin vän låg i lä för vinden (Tone Almhjell i ”Törnrosens nyckel”).
  • När Angel hörde det först skriket stod hon vid diskbänken och diskade upp efter kvällsmaten (Katherine Paterson i ”Stjärnkikaren”).
  • I mörkret fanns en hand, och handen höll en kniv (Neil Gaiman i ”Kyrkogårdsboken”).
  • Det var sommaren när Rosemary Bliss fyllde tio som hon såg sin mamma hälla en blixt i en bunke med smet och förstod, utan minsta tvivel, att hennes föräldrar bakade magiska kakor i familjen Bliss bageri (Kathryn Littlewood i ”Familjen Bliss magiska bageri”).
  • Det börjar och slutar med kniven (David Almond i ”Svarta vingar”).

Självklart vill jag veta vad som ska hända efter dessa första meningar. För vad döljer det övergivna huset egentligen? Varför har Cally inte sagt ett ord på trettioen dagar? Vad är det för mystiskt paket som knölas in i brevinkastet? Varför är Tom så brysk och vem står bakom ytterdörren? Vilkens grav är det som Lin grävt? Vilkens hand är det som håller i en kniv i mörkret? Och varför bakar Rosemarys mamma magiska kakor?

Jag läser och bläddrar ivrigt vidare. Jag vill ju veta hur det går. Och under läsningen blir jag inte besviken en enda gång.

Hur är det med er? Har ni några ”favoritbörjor”?

I så fall vilka?

Varför skriver du på en historisk barnroman? Såna säljer ju inte!

Standard

Historiska barnromaner är inte särskilt populära. Annat är det med  historiska romaner för vuxna. De har alltid varit populära. På många bibliotek har de egna genrehyllor och lånas flitigt. Och förlagen ger ständigt ut högar med historiska romaner som får stort utrymme i media. Intresset för dessa romaner tycks lik kokbokstrenden aldrig sina. Populära svenska författare som i år kommit ut med nya böcker är bland annat: Jan Guillou, Bodil Mårtensson, Therese Söderlind, Elisabet Nemert och Vibeke Olsson.

Men historiska barnromaner mår inte lika bra. De hamnar ofta på bibliotekshyllan ”Förr i tiden” (genre) och från den hyllan lånas det inte många böcker (undantag lärare som lånar). Istället är det genrer som deckare, fantasy, humor och skräck som är populära. I Svenska barnboksinstitutets Bokprovning (2012) nämns inte ens historiska barnromaner och det är få förlag som vågar satsa på genren.

Nu är det säkert en del av er som protesterar. För hur är det till exempel med den historiska barnboksförfattaren Michelle Paver? Hon som är skapare till den omåttligt populära serien Vargbröder, som har sålt i flera miljoner exemplar till mer än trettio länder. Hon är väl populär så det räcker? Sant, men hennes böcker är inte i första hand historiska berättelser från stenåldern, utan fantasyberättelser som utspelar sig på stenåldern. Serien Vargbröder (fem böcker) marknadsförs också som fantasy och står även på bibliotekens fantasyhyllor, där ivriga barnhänder gärna håller till.

Att historiska barnromaner lever en tynande tillvaro i Sverige tror jag beror på att de anses lite tråkiga av barnen själva. Historiska berättelser, även om de är fyllda av äventyr och spännande livsöden, förknippas gärna med skolan. Och hur kul är det? Och än värre är det med historiska barnromaner som utspelar sig före år 1900 eller till och med på forntiden, vilken min berättelse Spindelstenen gör.

Så varför skriver jag då på en historisk äventyrsberättelse? Vill jag inte bli läst? Är jag så dum att jag väljer en genre som få förlag vill ta i med tång?

Svaret är väl att jag älskar historia och räknar med en förändring. Det borde vara dags för lite historisk glädjehysteri nu. Det tycker i alla fall jag. Och när jag omvärldsspanar ser jag trots allt några glädjetecken: årets julkalender handlar om stenåldern (okej, inte särskilt historiskt pålitlig serie, mer humor än historia så att säga, men ändå), den gamla fina historiska Trälserien av Sven Wernström har getts ut på nytt i år och den välkände Lasse Maja författaren Martin Widmark fortsätter med sin serie om vikingatiden. Den första boken heter Hövdingens bägare. Och ja, jag spanar vidare, skriver och hoppas på bättre tider.

Döden i bilderböcker

Standard

Allhelgonahelg. Hundratals ljus brinner på kyrkogårdarna och påminner mig om alla nära och kära som inte längre lever, men som ändå på något sätt finns inom mig. Överhuvudtaget är det här en tid då jag ofta tänker på döden.

I år har det kommit en hel del bilderböcker som handlar om just döden. Några av dem tycker jag särskilt mycket om. De är alla välskrivna och finstämda och alldeles utmärkta att läsa för barnen. Inget ämne är svårt nog att ta upp med förskolebarn om det görs med varsam hand och med goda berättelser.

Annas himmel är skriven av den spännande illustratören och författaren Stian Hole. Annas mamma har dött och tillsammans med sin pappa pratar Anna om sin döda mamma. Vart är mamma nu? Vad gör hon nu? Anna och hennes pappa fantiserar tillsammans. Gamla minnen blandas med nya funderingar och till slut känns det trots allt lite bättre inuti Anna.

Det här är en finstämd bok med säregna bilder à la Hole.

Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta (underbar titel) av Grethe Rottböll. Och med fina illustrationer av Emma Virke. Jon pappa har dött och Jon är så ledsen att det känns som om det har gått hål i hjärtat. Det är svårt att leva med ett hål i hjärtat. Det är svårt att förstå att pappa är död. Hålet inuti Jon är dessutom svart, så långt ifrån det färgrika och pulserande livet. Ska Jon kunna laga såret i sitt hjärta? Ska det kunna bli helt igen?

Det här är en vacker och sorglig bok som på barnets nivå och med en varsam text tar upp det allra svåraste – att mista en förälder. Och den slutar så trösterikt. För Jon förstår att Jon alltid kommer att vara pappas Jon. För pappa finns i Jons minne och ingen kan ta hans pappa ifrån honom. Inte ens döden. Berättelsen är så vacker att jag gråter lite när jag läser.

När pappas farmor dog av Farzad Farzaneh och Viktor Gårdsäter är så ovanligt som en fotografisk bilderbok om döden. Franks pappas farmor har dött och Frank och hans pappa ger sig iväg till farmors lägenhet. På vägen dit stannar de till på olika platser som betytt mycket för pappa då han var barn. De leker och de samtalar om livet och döden och om att bli gammal. Till slut kommer de fram till farmors lägenhet, där alla saker och minnen finns kvar fast farmor är död.

Det här är ett ömt far och sonporträtt med foton som håller hög konstnärlig kvalitet.

Större än en dröm av författaren Jef Aerts och illustratören Marit Törnqvist. Det här är årets bilderboksfavorit. Bilderna är så finstämda och texten poetisk och filosofisk. Boken handlar om en pojke som längtar efter sin storasyster som dog innan han föddes. Men han vet ändå hur hon ser ut, för han har ett fotografi av henne. En natt står hon plötsligt vid hans säng och tillsammans ger de sig ut på äventyr i natten. På morgonen när han vaknar är hon borta. Men han vet att hon på något sätt finns och att hon är större än hans dröm och längtan.

Det här är en bok jag genast köpte på årets bokmässa och som jag läst många gånger. För den poetiska textens skull och för att jag verkligen älskar Marit Törnqvists bilder. Boken är också en riktig allåldersbok, den passar alla, barn som vuxen.

Råttornas själar av författaren Bengt-Erik Engholm och illustratören Sara Gimbergsson är en annan barnfilosofisk pärla till bilderbok. Den tar upp döden på ett mer jordfast och konkret sätt. Berättarjaget är en ensam pojke som tänker mycket. Pojken har en hemlighet. Han plockar loss de döda råttorna från hans pappas råttfälla för att sedan begrava dem så att deras råttsjälar ska komma till himlen. Han gör små kors av glasspinnar. Då berättelsen börjar har han ställt i ordning 22 små råttgravar under en syrenbuske och ska just begrava ytterligare tre råttor. Men då dyker det upp en flicka som han aldrig tidigare sett. Hon heter Britta och blir hans vän. Tillsammans undersöker och samtalar de om döden genom råttornas öden.

Det här är en fin berättelse om vänskap och om barns konkreta närmande till den stora gåtan om vad livet och döden innebär.

Och nu till vad alla dessa fina böcker har gemensamt (det tycker åtminstone jag):
Ett underbart språk
Ett barnperspektiv på riktigt
Bilder som lever sitt eget liv
och så det bästa:
Döden har huvudrollen och blir aldrig skrämmande för i berättelserna bor det stor tröst, kärlek och en gnutta humor.

Vad handlar boken om?

Standard

Mina vänner frågar mig vad min bok handlar om och jag berättar så gott jag kan. Jag berättar om det viktigaste i handlingen och varför jag vill skriva om det jag just skriver om.

Det är inte särskilt svårt att berätta vad boken handlar om. Jag har ju levt med min text ganska länge nu. Men sedan blir jag osäker. För vad handlar min bok egentligen om?

När jag ställer den frågan till mig själv så dyker två begrepp upp i min för tillfället kaotiska hjärna. Det är två begrepp som vi tvistat rätt mycket om på en av mina skrivarkurser. Det handlar om att boken antingen är handlingsdriven eller persondriven. Det vill säga antingen är det händelseförloppet som driver berättelsen vidare mot sista sidan (till exempel ett mysterium som ska lösas) eller så är det huvudpersonens inre utveckling som är motorn i berättelsen, det vill säga romankaraktärens (karaktärernas) psykologiska väg till insikt. Från konflikt till insikt så att säga.

Deckare, spänningsromaner och bästsäljare är ofta handlingsdrivna berättelser. Det är inte de berättelserna som i första hand föräras prestigefulla priser. Istället är det böcker med en personorienterad intrig som får Nobelpris, ALMA priset eller Augustpriset. De persondrivna berättelserna anses nämligen vara mer djupgående och mer språkligt sofistikerade eller utvecklande än de handlingsdrivna romanerna.

Nu funderar jag förstås på vilken typ av berättelse jag själv skriver på just nu. Och jag tänker: Kan det inte vara så att en berättelse har två motorer; både en handlings- och en persondriven story? I min berättelse ”Spindelstenen” utvecklas huvudpersonen. Läsaren får följa hennes inre resa och jag hoppas att läsaren anser att huvudpersonen utvecklas under resans gång.

Men fråga är om det är hennes inre utveckling som är huvuddrivkraften i berättelsen. Jag funderar och säger nog NEJ (tyvärr!). Det är nog den spännande handlingen som trots allt är motorn (även om jag bestämt hävdar att min berättelse även har en liten hjälpmotor som drivs av ett karaktärsdjup).

Så, ja min berättelse får nog klassas som handlingsdriven och därmed avsäger jag mig alla framtida litterära priser. När boken väl ges ut vill säga.

Hur är det med din egen berättelse? Är den handlingsdriven eller karaktärsdriven eller är det något du absolut inte har tänkt på ?

När barnen själva får välja

Standard

Ja, då väljer de boken Glasbarnen av Kristina Ohlsson. Det är barnjuryn som i år har utsett just den boken till vinnare av Barnens Romanpris. Och barnen, de består av fem sjätteklassare i Gävle som själva har skrivit motiveringen (bästa barnbok 9-12 år). Den lyder så här:

Glasbarnen är en läskigt kuslig spökhistoria för alla som älskar att bli skrämda. Språket har fina detaljer och är nästan lite vuxet. En spännande ”alla-bok” för barn och vuxna från nio år och uppåt. Rekommenderas ej för kvällsläsning.”

glasbarnen-Framsida-224x300 435151_jpg_2460729c

Foto: Thron Ullberg, Lilla Piratförlaget

Jag är inte förvånad att just Glasbarnen fick priset. Barn i mellanåldern älskar att läsa spännande böcker i genren rysare och spökböcker.Just sådana böcker (gärna lagom läskiga och mysrysiga) lånas ofta ut på biblioteken och mängden spökböcker, skräck och rysare som ges ut på förlagen i år är ovanligt stor.

Glasbarnen är en spännande bok. Tempot är högt och intrigen skickligt uppbyggd. Och det förvånar inte, då Kristina Ohlsson är en etablerad deckarförfattare med stor internationell framgång. Det här är dock hennes allra första barnbok. Nästa år kommer en fortsättning på Glasbarnen. Den heter Silverpojken.

På Sveriges Radios hemsida kan du lyssna på ett program om just Barnens Romanpris (priset är inrättat av Sveriges Radio och Utbildningsradion i syfte att främja barns läsning). I programmet intervjuas Kristina Ohlsson. Hon berättar om sitt skrivande och vilka favoritförfattare hon själv hade som barn. Skillnaden mellan att skriva för barn och vuxna tar hon också upp. Mycket intressant! Så lyssna gärna!

Ett eget rum

Standard

En dag ledsnade jag på köksbordets kaksmulor och på alla bokhögar som låg utspridda överallt i huset. Då jag inte har något arbetsrum satt jag vid just köksbordet och skrev (precis som så många andra kvinnliga författare alltifrån Jane Austens dagar). Och när min son kom hem med sina kompisar för att spela elgitarr byttes tystnaden ut mot ett ljudinferno som tog död på allt tänkande.

Det var då jag bestämde mig. Jag skaffade en skrivarlya eller rättare sagt ett rum några kilometer från vårt hus. Jag baxade dit kartonger med böcker och pärmar, min stationära dator och lite möbler. Skrivbord ingick i hyran. Sedan satte jag mig ner och upplevde det där lugnet och den där rofyllda tystnaden som jag längtat efter. Från den dagen gick det att leva författarliv på riktigt. Och det har jag gjort i tio månader nu.

Rummet är egentligen alldeles för stort. Och för dyrt. Men det struntar jag i. För jag trivs och mina tankar får utrymme och rymd 🙂

Varje morgon åker jag iväg till mitt skaparrum och då tänker jag på författaren Virginia Woolf, som redan 1926 skrev de berömda orden: ”A woman must have money and a room of her own if she is to write.”  De orden gäller även idag!

Välkommen in och se hur jag har det!

IMG_1361 IMG_1357 IMG_1359 IMG_1362 IMG_1581 IMG_1358 IMG_1301 IMG_2506 IMG_2514 IMG_1299

Ooo, så mycket klokt han säger Neil Gaiman

Standard

Eftersom jag varit bloggledig och tillbringat en vecka i Rom, har jag inte läst författaren Neil Gaimans kloka och underbara ord i The Guardian förrän nu. Vad säger han då som är så klokt?

Han menar att en av de mest betydelsefulla saker du kan göra är att läsa skönlitteratur. Och det av den enkla anledningen att skönlitteraturen förändrar dig. Den gör dig till en bättre läsare och samtidigt får du en dos spänning på köpet.

Vi läser för att vi vill veta hur det ska gå med huvudpersonen som hamnat i trubbel, antingen med sig själv eller med andra. Vi vill vända sida, det har skapats ett behov av att läsa vidare, vi bara måste få veta hur det hela slutar.

Jaha, men är det så viktigt?

Ja, enligt Gaiman är det denna lust till berättelsen, denna upptäckt att läsningen är ett nöje, som är det viktiga. Det är så att säga själva läsningen som är nyckeln. Att vi sedan lär oss nya ord och att tänka nya tankar är bara grädde på moset.

Eftersom läslusten är det viktiga bör vi premiera läsning i offentligheten. Vi bör läsa öppet på tunnelbanor, i parker och på andra offentliga platser och på så sätt visa att det är roligt och angeläget med läsning. Allra helst bör vi visa våra barn att läsning är ett nöje, inte något ”ocoolt” och mödosamt. Och för att det ska bli ett nöje gäller det att hitta böcker som vi själva gillar och vill läsa. Och som barnen själva gillar.

Gaiman har också modet att påstå att det inte finns dåliga böcker för barn (här är jag själv mer restriktiv, men förstår hans poäng). Han menar att en del vuxna vill få oss att tro att vissa genrer eller böcker eller författare är dåliga och att de dåliga böckerna inte ska läsas av barn (censurvarning med andra ord!).

Det är dumt och snobbigt att tänka så, anser Gaiman. Barn finner de böcker de är i behov av. Alla barn har olika smak och har hunnit olika långt i sin läsutveckling. Om vi vuxna fördömer deras smak och hindrar dem från att läsa en viss typ av böcker bara för att vi anser att böckerna inte håller tillräckligt hög kvalitet, kan vi lätt förstöra barnens läslust eller få dem att sluta läsa. Framförallt är det lätt att de anser att böcker och läsning bara är något besvärligt och tråkigt och inte särskilt roligt.

Vad säger denna kloka författare mer? Än en gång betonar han att läsning bygger empati. Barn som läser skapar och befolkar en värld med hjälp av sin fantasi och sätter sig in i bokkaraktärernas tankar och handlingar. Läsaren är någon annan i själva läsögonblicket och när läsaren läst klart har boken på ett eller annat sätt förändrat henne eller honom.

Det jag tyckte allra bäst om är Gaimans påstående att läsningen skapar hopp. Bokläsningen ger ett hopp om att världen och ens egen situation kan förändras. Allt kan bli annorlunda. Allt kan bli bättre än det är.

Läsningen motionerar även fantasin och fantasi och kreativitet är viktigt i dagens samhälle.

Och äntligen är det någon som säger att eskapism (verklighetsflykt) inte är en dålig egenskap. Hurra för dig Gaiman! Litteratur som förmedlar detta (som fantasy) ses ibland som mindre värd än annan litteratur (den realistiska). Men eskapism ger läsaren en tillfällig möjlighet att fly till en plats där han/hon får kontroll och makt. Via eskapismen får läsaren kunskap om en värld som existerar bortom den vardagliga och som bär på vissa värden som läsaren kan bära med sig in i den vanliga världen.

Glad är jag också över att Gaiman vill värna biblioteken; platser där visdom, kunskap, läslust och information frodas och att han betonar högläsningens lov. Läs högt för barnen, säger han och sluta inte att läsa bara för att de själva kan!

Han har också några ord att säga till alla barnboksförfattare. De bör berätta sanningen, alltså ljuga ihop en historia som bär på sanningen. Dessutom ska de inte tråka ut läsaren, predika eller tvinga på dem en moral, de ska inte undervisa eller tillrättavisa, utan skapa berättelser som barnen tycker om, som får dem att ivrigt bläddra vidare och som ger barnläsaren styrka och hopp.

Jag hoppas att jag själv lyckas skapa sådana böcker!

Ni som ännu inte läst Gaimans artikel kan göra det här:

http://www.theguardian.com/books/2013/oct/15/neil-gaiman-future-libraries-reading-daydreaming